Gå till Mathias blogg "Ett hån av ett Fån"
Gå till Jespers blogg "In this home of ice"
Jesperlindstrom.se slash Erik is no more. Has seized to be! This is an ex-blog!
But worry not my child. Tankar, tokerier, tarvligheter, trivia och trams kommer finnas kvar. Dock på en ny adress:
Det är där det händer och fötter numera.
So long crappy-ass blogg!
Från jobbet alltså. Den ömhet tar inga pauser.
Ikväll ligger såklart allt fokus på kvartsfinalerna i VM och därför kan det vara bra att stanna upp ett slag och fråga sig - är fotbollen måhända inte bara ett spel utan rent av sataniskt?
Filmen om Cornelis Vreeswijk som enligt SFI numera går under det klargörande namnet ”Cornelis” har planerad premiär i November och årets givna måste för Den ömhet. Turbonegros Hank von Helvete ska som bekant spela titelrollen och hittills är det också klart med Helena af Sandeberg som Cornelis andra fru Bim och David Dencik som Fred Åkerström.
Förhoppningarna och förväntningarna är skyhöga. Det har varit en tidsfråga tills någon filmmakare skulle sätta tänderna i det mest intressanta ”svenska” levnadsödet i modern tid och intuitionen säger mig att det kommer bli lyckat. Här följer tre klipp med originalet jag stillat abstinensen med idag:
Jag har en mad hook-up på proggiga, rödvinsdoftande kampsånger. Avanti Popolo är en av socialismens mest berömda och framförs här av Cornelis i en översättning av Lars Forssell. Flera Cornelis-fantaster jag hört anser att tolkningarna av Forssell tillhör de mindre bra i den uppsjö av tolkningar han gjorde. Det tycker inte jag.
Cornelis uttalade politiska tillhörighet är oomtvistad. Hans egentliga hade nog Stefan Ringbom et consortes åsikter om däremot. I valrörelsen 1976 agerade han dragplåster åt vänsterrörelsen men kände sig inte tagen på allvar. Hans vänsterideal rimmade dåligt med viljan att betala skatt och jämlikhetsidealet dåligt med kvinnosynen. Men inget kan få mitt blod att svalla så rött som när Mäster Cees varma röst sjunger ”röda är fanorna och rött vårt blod”. Undrar om det inte är för att jag tycker mig ana en gnutta distans i stämman. Något som politiska visor och deras framförare i regel är totalt befriade från. Såväl från vänster som från höger.
Det är den här Cornelis jag framförallt grämer mig över att aldrig fått se. När jag fyllde 15 fick jag ett bandat ex av ”Cornelis & Tre damer på Bacchi Wapen” som sedan repriserats flera gånger. Där påar hallåan med att säga att ”det är så här vi vill minnas Cornelis”.
Så är det. Glad, tjock och varm med absolut närvaro. Just detta framträdande är från Mosebacke och det känns aldrig så jävligt att jag inte fick se honom live.
Detta är ett av de mest omtalade framträdanden och det mest rörande. I mitten av 80-talet var Cornelis sjuk och ansedd som helt slut. På nyårsafton till 1986, det år som skulle bli Cornelis näst sista i livet, var han inbjuden som gäst av Ulf Lundell och framförde Bellmans Epistel 81 - som samtidigt Thåström hade en hit med - framför en jublande ung publik. När han säger sig att han ”kan sjunga den på utrikiska också” och sjunger sin holländska översättning till publikens klappande i takt.
Det blev en nytändning och ännu en skivframgång med det passande namnet ”I elfte timmen” – förövrigt min första Cornelis-skiva – och sedan ännu en ”Till Fatumeh” som blev klar två veckor innan han dog i november 1987. På dödsbädden skrev han raderna:
Häst utan tyglar som vägen minns – ta mig till landet som inte finns
Vilket jag sagt förr och fortsätter hävda är det vackraste som någonsin skrivits.
Ahhh! Granskningsnämnden. Denna underbara myndighet som har som uppgift att pröva allt – precis allt – som svenska folket tar sig tid att skriva och klaga på rörande Radio och TV. Förra veckan var det så dags för mig att skicka ner tanterna på GRN med pannlampa i arkiven på jakt efter gamla anmälningar från upprörda och i vissa fall lite enfaldiga medborgare.
Dessa handlingar är som bekant offentliga sådana vilket innebär att vem som helst, när som helst kan begära ut dom. Detta kan man göra i tillexempel forskningssyfte eller för ett journalistiskt ändamål men det kan också nyttjas av en wannabee lustigkurre med för mycket fritid och för lite skrupler för att raljera över förvirrade människors irrationella beteenden.
Jag ger er dagens anmälan i sin helhet utan redigering eller egna synpunkter.
Granskningsnämnden
för radio och TV
Inkom: 2009-12-02
Dnr: 1269/09-30
Aktbil: 1
Från: grn@grn.se [mailto:grn@grn.se]
Skickat: den 2 december 2009 14:41
Till: GRN-registrator
Ämne: Anmälan till Granskningsnämnden
Program/inslag:Pang Prego
Kanal/station: P3
Sändningsdag:2009-11-30
Sändningstid: 16.08
Utveckla här varför du vill få programmet/inslaget prövat:
I slutet av detta program görs ett smaklöst påhopp på Jimmy Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare, där det påstås att man utifrån hans utseende kan dra den slutsatsen att han aldrig har fått sig ett ligg, att också hans
föräldrar inte fått honom genom ett ligg utan att han är sprungen från ett ägg. Det nämns också, under glada tillrop från andra programledare, att är man sympatisör med Sverigedemokraterna kan man inte skilja en fitta från kontorsmaterial.
Anledningen till att jag vill anmäla programinslaget är att jag tycker det är beklämmande att man i ett ungdomsprogram framför åsikter om att man utifrån en persons utseende kan dra slutsatser om personens sexuella kapacitet och att man även kan i mycket förnedrande ordalag påstå att personen inte är av mänsklig natur.
I dessa utseendefixerade tidevarv som vi nu lever i är det mycket beklagligt att ett Public Serviceföretag förmedlar åsikter som står i strid mot allt mänskligt förnuft, dessutom fegt försökande dölja det som satir och det värsta, i ett program riktat mot ungdomar.
Senare i samma smaklösa resonemang påstår också programledarna att en människa som i det demokratiska landet Sverige sympatiserar med Sverigedemokraterna inte förmår skilja mellan ett kvinnligt könsorgan och kontorsmaterial eller som det uttrycktes, en Sverigedemokrat kan
inte skilja mellan en fitta och kontorsmaterial.
Olämpligheten i detta kränkande uttalande behöver jag väl inte gå in på närmare men min förvåning var stor när den kvinnliga programledaren förtjust skrattade med.
Jag anser att det inom den svenska nöjesindustrin sker en gradvis förändring av språkbruk och attityd.
Det är mycket viktigt att försöka finna en accepterad nivå där kränkningar och förnedrande uttalanden gränssätts och där en öppen och mänsklig attityd påvisas. Speciellt i ungdomsprogram är det viktigt att hålla en hög profil och kunna vara satiriska utan att för den skull förnedra andra levande varelser.
Radions P3 har alltför ofta programinslag som jag anser vara alltför erbarmliga, detta var ett av de lägsta. Jag är mycket tveksam till att jag som demokratisk medborgare i detta land skattevägen skall vara tvingad till att behöva finansiera denna urlakning av den svenska attityd som har gått från en respektfull och ansvarstagande medmänsklighet till en kloakliknande skitialltförnedrande hånfullhet.
Anmälare: Ove Raskopp
För snart fem veckor sedan slutade jag snusa efter drygt elva år. Lite självförhärligande har jag skrutit om hur enkelt det efter omständigheterna ändå var. Visst ”skriker” det lite under läppen och de första dagarna hade jag en tung huvudvärk och sömnsvårigheter.
Men när den första veckan var över har det mest varit vanan att ständigt känna med tungan under läppen och med handen i fickan efter dosan som påmint mig och det kan inte sägas vara speciellt jobbigt.
En nyckel har varit att vara generös till sig själv med beröm och känslan av att vara en sorts He-man som klarat av att sluta tvärt utan hjälpmedel – ytterligare en morot har varit att påpeka detta för en kollega jag hyser agg mot som ska få medicin för att sluta röka.
Men så var det det här med den egna rökningen då…. Den som jag la av med för ett och ett halvt år sedan och under ett halvår eller så förde en liknande egenkär - och för omgivningen ack så irriterande – hyllningskampanj till min egen stora uppoffring.
Av någon anledning är det relativt enkelt att sluta trycka upp en liten brun, illaluktande, missfärgande och ful hög jord, som dessutom får det motsatta könet att backa mot nödutgången, under läppen. Desto svårare är det att helt låta bli de rykande cancerpinnarna.
Kändis som röker 1: Clintan!
Efter att ha snyltat mig igenom det senaste året gjorde jag slag i saken förra veckan och köpte mitt första paket sedan dagen jag fimpade senast. En nygammal nybörjarperiod med tjock hals och dålig smak i munnen senare är jag tillbaka på mina tre-fyra om dagen. Med vetskapen om illaluktande kläder, dålig hälsa och uteblivet arv i bakhuvudet puffar jag på gladare än någonsin.
Kändis som inte röker 1: Ebba von Sydow
Min morbror har rökt hela livet och har en sådan där hosta som låter som om lungorna är uppe i gommen och vänder varje gång den sätter in. Han är ständigt högröd i ansiktet, rosslar, flämtar och läggs med jämna mellanrum in med hjärtbesvär. Mina medelålders kollegor i rökrutan ser ut som skurtrasor i ansiktet. Jag vet detta. Alla vet detta.
Kändis som röker 2: Robert De Niro
Men var midnatt nu när jag varit hemma har jag satt mig på min balkong. Det är varmt, halvmörkt och knäpptyst (undantaget den där enfaldiga och suicidala katten som fortsätter försöka pressa sig ut genom grannfönstret från tredje våningen. ”Landar alltid på fötterna”, ”Nio liv”,..well…we’ll see about that).
Då finns det nog inget bättre än att varmröka sin Level röd (100 snål-tonårspoäng) och bli pseudopoetisk av nikotinkicken precis som man blev i den tidiga tonåren.
Kändis som inte röker 2: Skurt
För som jag sagt så många gånger på teatern till tjejerna på väg in i fjortisperioden som ständigt frågar oss förståndiga vuxna varför vi röker – Det är gott och tufft! Som jag försöker demonstrera med kollaget av ambassadörer från Ja- och Nej-sidan till tobak så är det faktiskt något mer som lockar än bara receptorernas krav.
Summa summarum så har jag bestämt mig för att vara nikotinist även en sommar till innan jag börjar mitt nya liv som fattig student och kanske ordensbroder -vem vet?.
Intresseklubben – jag utgår från att ni antecknar.
......jag har är att jag ibland tillåts skriva krönikor på Gnagarforum. Hittills tror jag inte jag skrivit en rad om fotboll här på Den ömhet men den som tänkt disputera med "Erik Haking" som huvudämne bör ha klart för sig att jag är en så kallad "jock".
Därför återger jag här hela den text jag plitade ner idag efter försäljningen av Martin Mutumba och Bojan Djordjic. I mer läsbart format finns den här.
Krönika: Martin och Bojan
"Är det Martins och framförallt Bojans stora personligheter som skotten fruktar och är han rädd att de skulle kunna undergräva hans auktoritet?"
I skuggan av VM slog det ner en bomb av nukleära mått inom den allsvenska fotbollen och vårat eget AIK. Guldmakarna, publikfavoriterna och urgnagarna Bojan Djordjic och Martin Mutumba är sålda till ungerska Videoton (?) och samtidigt meddelades att fyra nya varav två nygamla spelare ansluter inför omstarten av Allsvenska och stundande Champions League-kval.
Daníelsson ska väl ses som ersättare till den redan flyktade Ortíz och Ljubijevic tillföra spets i anfallet medan Catovic och CH Jagne (tillbaka från lånet) breddar truppen. I Åhman-Persson återvänder en omtyckt gnagare som använts fel i Malmö men samlat på sig värdefull rutin från utflykterna i Skåne och Danmark. Gott så.
Men försäljningarna av Mutumba och Bojan hugger i hjärtat. Detta av flera anledningar. När Martin Mutumba hittade tillbaka till AIK förra året och växte ut till en nyckelspelare under hösten värmde det såklart lite extra. Många av oss på läktaren kom ihåg sommaren 2003 när en övertänd Martin ersatte en korsbandsskadad Andreas Andersson och visade upp en snabbhet och teknik som lovade gott så gott. Så kom Martins egna tunga skada efter en kompisturnering och andra ”komplikationer” innebar en flytt till fotbollens bakgård (Finland) och några tunga år innan en stark säsong i Väsby ledde tillbaka till laget som redan hans första år tog guld.
Martin var hela säsongen lagets mest se- och hörvärda spelare. Mot slutet av säsongen blev han också en av de viktigaste på planen vilket främst personifierades av det järnpsyke han visade upp i guldfinalen där han efter en usel första halvlek, fortsatte utmana och var den som vände matchen i andra.
I år har det gått tyngre. Det har knappast undgått någon. Men spelare av Martins kaliber och stil är viktigare än många andra. De har förmågan att avgöra matcher, vilket Martin också delvis gjort i två av våra tre segermatcher. De har förmågan att underhålla och ge en svältfödd publik något att i alla fall le åt en stund.
En spelare som måste ha rätt att vara lite ojämn och att bygga kring. Han var en av dom i alla fall jag inte trodde låg i farozonen för en försäljning. Tillräckligt bra för att dominera matcher i Allsvenskan men ändå för ojämn för att någonsin ta steget ut i Europa.
Tungt på plan i år har det gått för hela laget men kanske allra tyngts för Bojan Djordjic. Den där fantastiska kom-och-ta-oss-mentaliteten hela AIK utstrålade förra året och främst då genom Bojan har blivit parodiskt i år och luktat mer dålig förlorare. Han är ändå otroligt viktig för laget och kanske ännu viktigare för oss supportrar. Han är en av oss. En riktig AIK som själv stått på läktaren och våndats. Som fått äran att representera den klubb han älskar och aldrig missat ett tillfälle att berätta om det. När dubbeln var säkrad var han den förste att dela den med alla andra AIK:are som väntat och längtat. Många av oss har sett en framtida lagkapten. Utåt sett har han redan varit en av ledarfigurerna och tillsammans med Wesström den som hanterade medierna förra året medan resten av laget koncentrerade sig på spelet.
När han i mars i år på ett lite fånigt sätt ”rasade” och ”stormade” ut ur studion efter Supercupen kändes det som om någonting var förändrat. Det var inte bara teater. Det var som om Bojan var allmänt obekväm och man kunde fråga varför. Vi hade ju vunnit.
Resten av våren har Bojan sett lika sur och irriterad ut. Ingenting har fungerat på planen och många som störts sig på Bojan genom åren har varit där för att påtala det. Man har tyckt att en spelare med Bojans rutin borde ha lyft sig mer när andra svajat. Det är klart att han varit en besvikelse i vår.
Men båda dessa spelare och AIK:are har rätt att göra mindre bra matcher och halvor av en säsong. Det är knappast heller därför de försvinner nu. Vad Wesströms uttalande om att AIK fått ”marknadsmässigt betalt” för de båda är inte heller lätt att lista ut. Ingen av spelarna har som sagt imponerat den sista tiden, de kan knappast sägas vara lovande talanger längre och köparen är en klubb som få hört talas om även om ägare till klubbar i Östeuropa har ett rykte om sig att betala överpriser då och då.
Teorin om att Alex Miller är den som redan nu gjort bedömningen om att de skulle bort ligger då närmre till hands och öppnar då också upp för fler frågetecken.
Är en sådan bedömning rimlig efter så kort tid? Jag tror dessutom flera av oss kan vara överens om att kvalitetsmässigt är båda två skickligare än många andra i truppen.
Är det Martins och framförallt Bojans stora personligheter som skotten fruktar och är han rädd att de skulle kunna undergräva hans auktoritet?
Eller har vi faktiskt fått pengar som vi inte kunnat säga nej till på grund av vår svåra ekonomiska situation?
Vi får väl se vad som sker de närmsta dagarna. Hur som känns det som att Miller kan få en liten motvind i början. Instinktivt känns detta fel. Men det kanske bara är tillfällig bitterhet orsakad av nostalgi. Fotbollen är trots allt pragmatisk. Resultat är det som räknas och snart, snart är det dags att slita för dom igen. Då med 4 nya spelare och en tränare som ska välkomnas på bästa sätt. Men utan två personer som såklart också ska lyckönskas på bästa sätt. Oavsett hur det går kommer båda två vara saknade.
Och jag älskar verkligen att människor både har tid över och vett att använda den. Frågan varför jag wikipediat Danny i E.M.D. får dock lämnas obesvarad av säkerhetsskäl.
Förr var det enkelt att lokalisera de “vänner” man hade på facebook som var enfaldiga idioter. Det räckte med att klicka på ”Two and a half men” under ” favourite TV-shows” och sedan vilka som matchade.
Nu har man även blivit tvungen att genomsöka vilka som utropat sig till nyrojalister efter helgens spektakel. Hittills har jag lokaliserat två.
Vi som tillhör den republikanska eller ”rationella” sidan har allt som oftast svårt att förstå de som tillhör den rojalistiska eller ”knäppa” falangen som inte ser några hinder för att klippa ut papp-tiaror och sätta på huvudet i direktsänd TV.
Sedan finns såklart svarta får även på den republikanska sidan och med ”svart får” syftar jag på Anette Kullenberg som i dagarna främträder/intervjuas/brer-ut-sig-till-förbannelse i DN där hon menar på att monarkin kommer försvinna inom en snart framtid.
Min mor sa åt mig att läsa denna artikel då hon menade att Kullenberg hade några bra poänger. Jag kan vid något tidigare tillfälle ha antytt att Kullenberg ibland uppträder som en alkoholiserad, förvirrad gammal hagga med extremt gäll röst som bör hållas på långt avstånd från allt vad offentlighet innebär. Efter att ha läst artikeln i DN har jag inte funnit någon anledning att ändra mig. Efter att ha sett bilden till artikeln har jag dessutom stärkt mina tidigare fördomar.
Den som orkar får gärna maila mig och berätta vilka poänger Kullenberg egentligen har. Pratar hon inte bara om sig själv som vanligt? Doftar inte resonemanget lika mycket argentinskt rödvin som vanligt?
Visst kan man nästan känna doften av sekret när svensk media rapporterar om Carl-Henric Svanbergs möte med Obama igår. Bakom själva anledningen till besöket - som väl de flesta är överens om inte innehåller några muntra händelser - finns den där lillebrorskomplexiga småkåtheten som infaller så snart en svensk person/uppfinning/maträtt/möbel nämns i ett internationellt sammanhang.
Det gick inte att ta miste på entusiasmen hos den Rapport-murvel som igår fick ett ögonblick av den pressade ordförandens tid för att ställa frågan som hela svenska folket just nu går och väntar svar på. Ska han gå på bröllopet eller ej?
Nej, det blir inte till att dinera med societeten eller le tillgjort bredvid baronerna och grevarna. Det blir en tripp till amerikanska kusten där oljan sköljer in över stränder, djur och människor för att blidka massorna istället.
Med vetskapen om att Svanberg när allt är över kommer kunna krypa tillbaka ner i champagnebadet medan han snyter sig i tusenlappar på sin privata ö är det inte direkt så att man tycker synd om honom.
Men just igår när svetten rann nerför pannan och han inför några miljoner amerikaner råkade kalla de boende i området för ”small people” och sedan idag fått ägna all tid åt att återigen be om ursäkt och svälja omvärldens hån skulle jag i alla fall inte vilja byta plats med honom. Det skulle jag kanske å andra sidan inte göra någon annan dag heller.
Stockholm har börjat stinka. Härute i Sundbyberg där det tidigare stundtals doftade rostat kaffe från Arvid Nordqvist luktar nu fränt av urin. Orsaken är, antar jag, byggandet av nya Citybanan vilket renderar att avlopp måste grävas upp i den takten svenska byggare brukar göra saker och ting. Fyra personer står och drar snuskisar medan en femte leker med vattenpasset och en sjätte möjligen gräver lite slött med skopan.
Men Stockholm har också börjat bli vidrigt på gränsen till outhärdligt på grund av det stundande giftermålet mellan vår kommande arvtagare till hela riket och hennes gemål i plast.
Rapporteringen, annonseringen, exploaterandet och tillgjordheten som präglar staden för närvarande står en upp i halsen och hotar tränga fram i kaskader när helst jag råkar skymta en löpsedel. Idag på väg till platsen som betalar mitt smör stannade tåget riktigt länge vid Centralstationen och föraren förkunnade två gånger på svengelska att trafiken minsann skulle begränsas på grund av ”the royal wedding” i helgen.
Jag är skeptisk till monarkin som institution av alla anledningar som finns men för att nämna två så är det för att:
(1) Människor som är intresserade och begeistrade över bröllop mellan sagofigurer ser ut så här helt frivilligt:
(2) En tronarvinge (4:e i den norska successionsordningen) ser inga som helst problem med att använda både sin tid och sina undersåtars resurser till att starta en skola som (till en billig peng) lär ut både hur du får kontakt med din ängel och konsten att bota sjuka med healing.
Med Jesper utflugen till New York och Zuzanne däckad i någon sorts super-AIDS återstår inte mycket annat än att fly staden. En av mina yngsta vänner råkar fylla år just denna lördag så det får passa perfekt med en tripp ut till henne på vischan. Alternativet att sitta med en kopp choklad, några smörgåsar och ett mausergevär på ett lägligt hustak och låta helveteselden regna över kortegen blir, trots lockande, att betrakta som backup-plan.
Med ny energi när detta är över hoppas jag få lite styr på nästan saligen slumrande Den ömhet. Höres!
P.s.
På tal om vänner så har en av mina yngre, tillika mest begåvade vänner tagit sig tid att spela in ett antal små klipp baserade på internhumor oss emellan vilket förstås gör mig både glad och lite rädd.
Gesten uppskattas hur som.
