Den ömhet du är värd

En enastående lång djupdykning i den svenska filmsjälen Eller - Vem drog ur proppen?

ErikPosted by Erik Mon, July 13, 2009 02:50PM

Jag noterade att Jeppan börjat dela med sig av bilderna från sin resa till syndens näste a.k.a Hultsfredsfestivalen. Spännande, må man säga men jag har en känsla av att de bilder som användare av det elektroniska nätet världen över verkligen suktar efter är mina bilder från min morbror Olles 90-års kalas. De kommer var så säkra. Problemet har varit att hela jesperlindstrom.se var omöjligt att ta sig in på under stora delen av helgen och därigenom blev det inget av helgbloggandet men var så säkra, bilder kommer. Till dess får ni hålla till godo med en alldeles för lång utläggning om film i Sverige förr och nu (mest förr).

Som vi alla vet styrs svensk Filmindustri av så strikta dogmer att katolska kyrkan börjat skicka avundsjuka blickar. Under 30-, 40-, och 50-talet var det riksdagsbeslut på att alla filmer skulle ha plotten: Skojfrisk rekryt i försvaret busar på logimentet (Nils Poppe), träffar barnslig och hjärtlig ung tös (Sickan Carlsson) som dessutom är dotter till den stränge majoren (som alltid hade även för sin tid knasiga namn såsom Sigurd) och diverse tokigheter uppstår. Produktionerna från denna tid har således titlar såsom:

”Kronans käcka gossar”, ”Tre skojiga skojare”, ”Tre glada pojkar”,” Pappa-Bom, ”Tull-Bom”, ”Livat på luckan”, ”Flyg-Bom” och min personliga favorit, ”Hur tokigt som helst”.

Till Nils Poppes försvar ska sägas att han givetvis inte alls alltid spelade knasig militär fullproppad med roliga upptåg. Ibland spelade han faktiskt knasig stins fullproppad med roliga upptåg. Och till Sickan Carlssons försvar ska sägas att hon inte alls alltid var en hjärtlig ung tös som valde bort de rika och tråkiga (och överspelande, min anmärkning) männen för den skojfriske och fattige gossen. Eller, jo förresten det spelade hon alltid men det var inte alltid hon var dotter till en sträng major, nej nej nej. Ibland var hon faktiskt dotter till en sträng bankir.

Dessa filmer, även betecknade som matinéer, plöjde jag igenom sommardagar hemma och tillsammans med en förtjust fnissande farmor. Så svann min barndom och kom aldrig åter.

Nåväl, under 60- och 70-talet skulle alla statliga medel till varje pris ner i Dämonregissören Ingemar Bergmans redan ganska välproppade fickor. Till sin hjälp i att göra obskyrt långa och tragiska historier hade han en växande ensemble unga svenska skådespelare som genom detta blev den självutnämnda eliten inom svenskt kulturliv. För den som bott på månen de sista 50 åren kanske måste upplysas om att Börje Ahlstedt, Jam Malmsjö, Bibi Andersson med flera väldigt sällan har missat ett tillfälle att understryka sin egen enorma betydelse för svensk film och allt annat i övrigt också för den delen. Tvärtom, skulle man kunna säga har de sett det som sitt kall att vältra sig i sin egen självgodhet och tala med överdriven teatraaaaaaaalisk röst även till vardags till sitt eget förmodade nöje och omvärldens irritation. Men, men under dessa årtionden var hursomhelst Bergman the shit, som kidsen säger nuförtiden. SF strödde pengar över honom, Ingemar skapade filmklassiker och blev en av världens mest hyllade regissörer och så gott som samtliga kvinnliga skådespelare, scriptor, kollegors fruar, vänner, döttrar, bekanta, statister och kvinns som bara hade vägarna förbi impregnerades med Bergmans barn som han sedermera skröt i radions ”Sommar” om att han inte kom ihåg födelsedagarna till, knappt heller deras namn. En så kallad win-win för alla utom möjligen Bergmans barn, fruar, flickvänner, snabbisknull och deras familjer.

Med undantag för ett och annat 4-timmars epos blev 80-talet en Bergman-fri epok som istället innebar en återgång till Poppes pang-bom-tjoff-dratta på ändan genre om än i nyare tappning. Färgkluddaren och barnprogramledaren Lasse Åberg sprutade ur sig tänk-vad-vi-svenska-ändå-är-stela-och-konstiga-vid-möten-med-främmande-kulturer filmer och på annat håll sprang Björn Skifs runt i spretig kalufs i ”Strul” som även fortsatte in på det tidiga 90-talet (dock i samma spretiga kalufs och med samma avsaknad av manus och skådespelarkunskaper) med ”Joker” och ”Drömkåken”.

Ungdomsfilmerna (alltså filmer där medelålders män som själva föddes med enorma glojärn och gles hårväxt gestaltade hur de trodde ungdomar talade och levde = sanningshalt och kontakt med verklighet 0) gjorde sitt intåg där trötta manusförfattare skrev av samma historia som gjorde att alla filmer handlade om omöjlig kärlek mellan svenskar och invandrare i gråa förorter.

(Ja, det är Göran Gillinger på bilden. Alltså ”Raspen” i Rederiet)

Det är lite här i denna vansinnigt långa djupdykning i den svenska filmhistorien jag kommer till det som triggade igång mig idag. Nämligen att jag igår såg (delar av) Colin Nutleys ”Sista dansen”. Det är den första av uppskattningsvis 1 biljard filmer där Colin regisserar sin fru Helena Bergström i huvudrollen som en lättrörd, stark tjej som blir påsatt under passionerade (överdrivna) former i någon svensk by/småstad. Det finns massvis att säga om denna epok som måste få betecknas som ett mysterium. Varför fick Colin Nutley 100 biljarder (återigen uppskattad siffra) av SF för att i 10 års tid göra filmer som enbart kretsar kring sin frus djupa urringning och snoriga näsa? Ett tag började man undra om inte hela filmindustrin satt med stora spelskulder till den gode Nutley för hur mycket man än kunde läsa om kris inom filmen fanns det ta mig fan alltid pengar att skaka loss om han ville svänga ihop en ny (p-)rulle där Helena gränslar i en lada med en stånkande Rolf Lassgård över sig som tagline. Om man sätter sig och ser igenom Colins greatest hits (rekommenderas ej!) så slår det en väldigt fort att det är samma film. Ibland heter Helenas karaktär Inger, ibland Tove och ibland Tin-Tin (!!) men det är alltid exakt samma historia med exakt samma karaktärer. Så brukar man förvisso lite spydigt säga om många regissörer och deras vana att göra samma film om och om igen men i detta fall är det verkligen exakt samma film. Min egen vansinniga hjärna dras direkt till swingers. Visst finns det en del människor därute som går igång på att se sina partners ligga med andra. Tänk då att för en sådan människa se sin partner bli tagen av andra på film där man för en enkel slant kan se om det hur många gånger som helst och till på köpet se sin partner bli tagen av Rolf Lassgård (som vid intima scener på film är vääääldigt bra på att ett tydligt sätt visa exakt hur skönt/ont det är/gör). Colin måste vara den ultimata swingern. Men kunde han inte hålla sig till att bara använda sin egen Nixon? Var han tvungen att tvinga på hela landet sitt eget runkmaterial?

Filmen då? Den recenseras kanske senare här på Den ömhet……Stay tuned!

• Comments(0)http://erik.jesperlindstrom.se/#post229