Hommage till den störste och alltid aktuella.
ErikPosted by Erik Wed, July 22, 2009 01:31PMNär jag var 16 år köpte jag en gitarr, kopierade Marias bok ”Lär dig spela gitarr – steg 1”, stängde in mig på rummet för att öva och lämnade det knappt på några år framåt. Anledningen var att SVT den sommaren repriserade Tom Alandhs dokumentär ”Cornelis”. För mig var dessa två timmar en väckelse liknande det som vissa tokfransar brukar beskriva stunden de blev frälsta. Som 16-åring är man ganska lättfrälst och kanske kunde det lika gärna varit Jesus men jag fann någonting bättre i Cornelis Vreeswijk.
Med risk för att låta så där gammal som jag gillar att låta ska jag understryka att detta var tiden då Napster var enda vägen till fri musik och barnbidraget på 750 kronor knappast täckte det antal vax man ville införskaffa men jag mindes att pappa vid någon ojämn födelsedag fått skivsamlingen ”Den flygande holländaren” som jag snabbt lade rabarber på och började nöta. Om och om igen snurrade samma låt tills den satt och jag själv hjälpligt kunde plinka den. Precis allt som berättades i dokumentären brändes in i min hjärna och cementerades såväl att jag, trots att de var ett antal år sedan jag såg den sist, nog väl kan återberätta varje ord.
I en scen får vi höra delar ur en intervju Beppe Wolgers gjorde med Cornelis under något av dom sista åren. Där berättar han hur han själv köpte en gitarr vid 16-17 års ålder och lärde sig några enkla ackord ombord ett av de fartyg han mönstrade. Inspirationen till köpet låg i att han hade hört George Brassens på radion och gjorde sitt yttersta för att imitera och härma Brassens gitarrspel samt bluesmusikern Leadbellys. Det var inte utan att jag satt i pojkrummet och drog paralleller och vagt grundade slutsatser att jag gjorde ungefär samma sak med Cornelis som inspiration. Eftersom debutskivan ”Ballader och oförskämdheter” kom när Cornelis var 27 år hade jag elva år på mig för att tidsplanen skulle hållas. Med andra ord fanns det gott om tid för att ha tid med lite annat också.
Tonårsentusiasmen mattas allt som oftast av en aning oavsett vad besattheten består av men Cornelis snurrar alltjämt i skivspelaren och jag kan stolt och nördigt slå fast att jag läst allt som skrivits om honom och allt utgivet av honom jag kunnat få tag på. Hans texter och musik finns i sådan kvantitet att det alltid går att finna ett nytt guldkorn och berättelsen om hans liv saknar motstycke i svensk nutidshistoria. Invandrade till Sverige som 12-åring från ett krigshärjat Nederländerna, mobbades som barn, diskriminerades, revolterade mot sin pappa och gick till sjöss, blev politisk som så många andra under 60-talet då också de första skivorna kom ut och turnerandet började, gifte sig och skilde sig, ständigt omsvärmad av skandaler, missbrukade sprit och droger, utblottad, sjukligt svartsjuk, dödskallemärkt av radion men älskad av folket. Alandhs film skildrar inte Cornelis liv ur ett romantiskt och falskt perspektiv som är alltför vanligt när det handlar om en konstnär med problematiskt förhållande till sprit eller relationer. Människor runtomkring honom berättar istället om vilken fruktansvärd ångest han hade och hur dåligt han ofta mådde. De tre fruarna berättar om svartsjukan, sonen Jack om humörsvängningarna, kollegorna om den självsäkra utstrålningen som dolde ett enormt mindervärdeskomplex. Bandmedlemmarna om Cornelis sätt att hantera lönen han fick (han tog allt i kontanter och bar runt i en plastkasse) och kronofogden om hur detta renderade i enorma skatteskulder. Mitt i detta kaotiska liv pumpade han ur sig visor, dikter och musik som ingen annan. Alla svenskar har på ett eller annat sätt en relation till Cornelis. Själv ställde han sig avig till att framföra, i hans tycke, hafsiga lustigheter som ”Hönan Agda” eller ”Brev från kolonien” som fortfarande många förknippar honom med. ”Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind” allsjungs på Skansen med pensionärer och bondläppar i armkrok med varandra, inte sällan i umpa-umpa-takt.
Ibland flinar jag lite över gamla The Smiths anhängare som ivrigt måste påpeka att de minsann gillade The Smiths lååååååångt innan Morrisey blev superhipp och att de bästa låtarna är de som spelades på någon liten klubb i norra England någon gång på 80-talet och som aldrig har getts ut på skiva. Men sanningen är väl att jag är precis likadan när det kommer till Cornelis. Jag inbillar mig att jag försvarar hans minne när jag stänger av ”Hönan Agda” och sätter på ”Grimasch om morgonen”. Lite snobbism rörande sina egna husgudar är förvisso något som vi alla ägnar oss åt.
Däremot ser jag ingen överdrift i ingivelsen att treva efter farsans jaktgevär och partoner, redo att bege mig till producenten som valde artisterna till hyllningsskivan ”Den flygande holländaren”, och sprida helvetets eld när Anne-Lie Rydé spärrar upp ögonen så man tror de ska flyga ut i publiken och bräkande förkunnar ”Dansa samba med mig – ajajajajaj”. Någon måtta får det vara.
Just nu pågår rekryteringen till långfilmen om Cornelis. Det var endast en tidsfråga innan någon tog sig an detta med tanken på det material som finns att tillgå. En förvirrad, kulturfientlig journalist på Aftonbladet ringde upp producenten Peter Possne och frågade om inte Persbrandt borde vara aktuell för rollen som trubaduren. Svaret blev: Nej.
Det är ett utmärkt exempel på ytterst dåligt omdöme samt ytterst gott. Såklart kommer jag bli en aning besviken när filmen någon gång går upp på biograferna. Det är oundvikligt. Jag är ändå glad att Cornelis återigen bevisar sin odödlighet genom ständigt växande yngre publik. Aldrig blir jag hellre mätt på trivia från dom som någonsin träffat honom. Mamma har fått återberätta sitt snabba möte med honom som receptionist på Grand Hotell, Hannas styvmamma har berättat att hon vid ett besök hos en kamrat som liten i Tallkrogen en lördagmorgon välkomnades bryskt av en yrvaken Cornelis som spenderat natten med kamratens mamma. Ett sting av avund kan jag också känna när kamrat Robin berättade att Cornelis höll honom som bebis.
För mig är han den obestridligt störste genom tiderna och mer levande än någonsin. Därför kan jag passa på att tacka Jeppan som tog sig för att köpa DVD-utgåvan av Alandhs film åt mig en födelsedag för inte så länge sedan (med extramaterial!!) vilket jag rankar som en av de bästa presenter jag fått. Då ska påminnas att Jeppan såklart inte gick lottlös sin bemärkelsedag det året, han fick faktiskt sin favoritfilm ”Onda dockan 4 – Bride of Chucky” så jag skulle säga att vi är even-steven.
Från en som förvisso snyftar ibland framför film kan sägas att avslutningen på ”Cornelis” som visar hans födelsebys kust till ljudet av en av de sista dikterna får undertecknad att mer eller mindre Lille-skutt gråta. Den allra sista dikten skrev Cornelis på södersjukhuset senhösten 1987 då levercancer och diabetes gjort honom så sjuk att det inte fanns något mer att göra. Den avslutades:
Häst utan tyglar som vägen minns
Ta mig till landet som inte finns
Och det är ta mig fan något av det finaste som skrivits.
Posted by Lundakille Thu, December 17, 2009 10:08PM
Med farhågan för missförstånd måste jag – tyvärr mitt klantarsle – förtydliga att JAG inte skriver så mycket som kommentar för att det du skrev är så otroligt bra. För egen del skola jag piska min egen rygg med lämplig jesuspiska inför påsken för klanteriet… lite i alla fall. Sorry för dubbelkommentareriet.
Posted by Lundakille Thu, December 17, 2009 09:58PM
När något är dåligt skriver man mycket i ilska.
När något är bra, riktigt bra skriver man helst inget.
Detta är ett ut av dessa tillfällen då inget bör skrivas Erik, alias Den ömhet.
Posted by mar Thu, July 23, 2009 12:14PM
:')
Posted by malin Thu, July 23, 2009 12:20AM
Sanning!